Tidstjuven

Jag är frustrerad, frustrerad på mig själv. Arg på min oförmåga till självdisciplin. Mitt schema innebär att jag börjar sen eftermiddag eller har hål i mitten.

Bra, tänkte jag till en början, då har jag förmiddagarna fria till att fixa saker som man aldrig hinner annars.

Det visade sig att verkligheten såg helt annorlunda ut.

Det fanns inte så mycket i livet att fixa som gjorde att supersnabba Sandra behövde ett halvår med förmiddagar och lunchhål, till att fixa biffen.

Plan två var då att starta igång lite nya grejer och tänkte än en gång " Gud vad bra! Tänk vad jag ska få gjort på förmiddagarna". Två stora hinder uppenbarade sig som åska en solig dag, en chock i min rosa effektiva värld.

Ett jag känner av någon fånig anledning mig inte fri att göra det jag vill, innan det som ska göras är färdigt.

(Kan bero på mor Anne -Maries hårda uppfostran av sina flickor) Det betyder att jag mitt pucko går och väntar och väntar i vår lilla lägenhet på att jobbet ska börja och känner mig helt oförmögen att ta itu med något annat.

Två: När jag vet att tiden är generös mot mig på morgonen så missbrukar jag denna värdefulla skatt och såsar. Dock kan jag med gott hjärta skylla på några fula tidstjuvar som gnyr varje dag, så som den fula disken, den obehagliga tvätten och de elaka dammråttorna som retas med mig. När det dagliga kriget med dessa tre vidriga ting är avklarat kommer brevbäraren med nästa objudna gäst, räkningar. Räkningar gör mig smärtsamt medveten om varför jag jobbar de arbetstider jag gör..... dom jävlarna ska ju betalas!!

När lunchen är lagad(micrad) och jag åtnjutit maten med en kaffe så är det bara ett litet minihål( på någon timma) till det är dags att bege sig. Den lilla snutten glider mig ur fingrarna förförd av datorns blanka skal och lockande innehåll.

OH gud giv mig disciplin!