Det sprakar av färger kring mig. Prinsessor, prinsar, svärd, apor spöken och glitter i massor. Dom är över 60 stycken, ungefär två äpplen höga och nervösa! Mycket nervösa. Så till den grad att deras små späda röster inte ens behöver en sekund för att andas, utan håller en jämn härlig ljudnivå på si sådär en 100 decibel i lokalen.
Jag blickar ut över detta inferno och hoppas på att överleva
förmiddagen utan bestående men. Då plötsligt slås portarna upp och ett hav av spända, förväntansfulla föräldrar äntrar foajen. GULP!!! Oj vad många de blev..folkmassan är något större än väntat. Hur gick det till vi som planerat så väl? Jag ruskar ur min tofs som jag tror sitter alldeles för hårt men det visade sig vara lite huvudvärk som hälsade på..underbart!
Samtidigt som jag fumlandes ropar efter en krokodil som fått scenskräck, så anländer showeleverna, glada med tusen frågor och en riddare hittar inte sitt svärd.Just det publiken! De ser otåliga och irriterade ut. Jag firar av ett urskuldrande leende och skriker över folkmassan med en röst som tuppar som om jag vore i målbrottet.
- Det går bra att ta en kaffe så tar vi en pjäs i taget. Det ler förstående mot mig nu, glada över ett besked.
Prinsar, kungar, och prinsessor intar scenen och det går över, lika fort som det börjat...eller så har tiden rusat iväg..JAAA det har den. Ut med publiken in med nästa gäng och rekvisita. Ett gäng vargar och kockar.
- Ska jag ha min fjäder på höger eller vänster sida, vilket tycker du är snyggast?
- Ska jag säga en kock, eller ska jag säga EN kock..hur tycker du? Det svartnar framför mina ögon och några sekunder senare vaknar jag på golvet. Oj då tuppade visst av. Eleverna ser ut som frågetecken ..men de är tystare än någonsin. Så tyst så skönt. Jag kravlar mig upp gråtandes och förstår att jag svimmat. Någon ger mig en cola och sockret fungerar som vatten på en törstig planta. Jag känner hur energin sakta kommer tillbaka.Nu är det dax för nästa åldersgrupp och showeleverna. När dagen äntligen når sitt slut vet jag knappt mitt eget namn.
Kroppen har ännu en gång sagt till mig att sakta ner i livet. Ibland känns det som jag är en racerbil utan mål. Den röda pigga racerbilen slukar besin. Jag hinner se mycket på vägen men aldrig njuta. Jag stannar endast för att tanka. Ibland kraschar jag och kör in i något oförutsett men när tanken är påfylld är det full fart igen. Full fart med den lilla röda racerbilen. Jag avundas de som har de bensinsnåla tuffande bilarna som glider fram och myser. Jag vet inte hur man gör det....hur trycker man bara lite på gasen??